A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

  

TBT Tributyltenn, en tennorganisk förening. Färger med metallorganiska föreningar – organiska föreningar och metaller – används för att behandla fasta ytor i vattenmiljö (båtskrov, hamnkonstruktioner, redskap för vattenbruk) för att förhindra påväxt av vattenlevande organismer (djur och alger). Särskilt TBT är ett stort problem i vattenmiljö. Metallorganiska föreningar, som är fettlösliga, är akut toxiska för de organismer man vill ta död på, men även för andra växt- och djurarter, däribland plankton, bottendjur, snäckor och ostron.

Temperatursprångskikt Säsongsbundet gränsskikt som bildas mellan vattenmassor med olika temperatur. Vatten med hög och låg salthalt liksom kallt och varmt vatten kan bilda skikt eller lager i samma område. Detta kallas för skiktning eller stratifiering. På grund av skillnaderna i täthet (eller vikt) kan det inte ske omblandning i någon större utsträckning mellan vattenmassor mellan vilka det råder betydande skillnader i salthalt eller temperatur. Temperatursprångskikt ( termoklin) förekommer i alla oceaner och hav. I tropiska hav hittar man temperatursprångskikt på så stora djup som 300–400 meter och i subtropiska områden så långt ner som på 700–900 meter. I tempererade hav, där vattnet gradvis värms upp under våren och sommaren, rör sig temperatursprångskiktet gradvis neråt. I ett grunt hav kan temperatursprångsiktet finnas på bara några eller några tiotals meters djup. I området där vattnet kyls av igen försvinner täthetsskillnaderna mellan yt- och bottenvattnet och termoklinen bryts upp med hjälp av vindarnas omblandande verkan.

Termoklin Säsongsbundet gränsskikt som bildas mellan vattenmassor med olika temperatur. Se Temperatursprångskikt.

Territorialhav Enligt reglerna i FN:s havsrättkonvention har varje kuststat rätt att fastställa sitt territorialhav ut till en gräns av högst 12 nautiska mil från den baslinje man bestämt sig för. Territorialhavet är i alla bemärkelser kuststatens eget havsområde, där man har suverän bestämmanderätt om vad som får göras och av vem. Innanför baslinjen och därmed innanför territorialhavet ligger statens inre vatten. Kuststatens ekonomiska zon ligger utanför territorialhavet och skall också beräknas utifrån samma för kuststaten fastställda baslinje. Den ekonomiska zon som kuststaten har rätt till får inte ha en utsträckning utöver 200 nautiska mil från baslinjen.

Territorialvatten Se Territorialhav.

Tertiär skyddszon Vattenskyddsområden för yt- eller grundvattentäkter indelas i olika zoner: Vattentäktszon, primär skyddszon, sekundär skyddszon och tertiär skyddszon. En tertiär skyddszon omfattar delar av vattenskyddsområdet som inte omfattas av övriga zoner. Den tertiära zonen ligger normalt mellan den sekundära zonens yttergräns och vattenskyddsområdets gräns. Syftet med den tertiära skyddszonen är att vattenskyddsområdet som helhet skall omfatta även mark- och vattenutnyttjande som negativt kan påverka vattenförekomster och vattentäkter i ett längre tidsperspektiv.

Tidvatten En periodisk växling mellan lågt och högt vattenstånd i havet. Tidvatten beror på dragningskraften från solen och månen. En tidvattencykel delas in i ebb, lågvatten, högvatten och flod, men högvatten och flod används ofta synonymt, liksom lågvatten och ebb. Den svagaste tidvattenvågen kallas nipflod och den kraftigaste vågen kallas springflod. Beroende på var på jorden det är kan det vara halvdygnstidvatten (ebb och flod två gånger om dygnet) eller heldygnstidvatten (ebb och flod en gång per dygn). Den största uppmätta tidvattenskillnaden (tidvattenhöjningen) mellan lågvatten och högvatten – ca 20 meter – förekommer i Bay of Fundy innanför Nova Scotia i Canada. I Nordsjön kan nivåskillnaden vara 12–13 meter i vissa områden vid de brittiska och franska kusterna. I franska Saint Malo finns ett tidvattendrivet elverk.

Tidvattenzon Kustområden som påverkas av tidvatten har en tidvattenzon, ett område som hela tiden växlar mellan att vara torrlagt och täckt av vatten. Bara växter och djur som är anpassade till sådana växlingar i vattennivån klarar av att leva i tidvattenzonen.

Tillgänglig grundvattenresurs Enligt definitionen i Vattendirektivet (Artikel 2) "det långsiktiga årsgenomsnittet för den totala grundvattenbildningen minus det långsiktiga årliga flöde som krävs för att uppnå de ekologiska kvalitetsmålen för förbundna ytvatten, för att undvika en betydande minskning i den ekologiska statusen hos sådant vatten och för att undvika betydande skada på terrestra ekosystem".

Tillgängligt sötvatten Mängden sötvatten på jorden beräknas till ca 35 miljoner kubikkilometer och utgör ca 2,5 procent av allt vatten på jorden. Sötvattnet finns i glaciärer och i permanenta snötäcken, i ismassor på land, bundet i markens permafrost, som vattenånga i atmosfären, som vatten i växter, som markvatten, i våtmarksområden, i sjöar, floder och grundvattenmagasin. Av allt sötvatten är det mindre än hälften som är tillgängligt, d.v.s. som människan kan använda som dricksvatten eller för annan användning (sanitet, bevattning etc.). Det tillgängliga sötvattnet finns i sjöar, våtmarker, floder, markvatten och grundvattenmagasin.

Tillrinningsområde Ett avrinningsområde (dräneringsområde, nederbördsområde) omfattar både markytan och ytan av områdets sjöar. Om man däremot räknar endast markytan, varifrån vatten avrinner till sjöar och vattendrag i området, så kallas det tillrinningsområde.

Tillståndsprövning Tillståndsprövning av verksamheter som kan vara miljöstörande och därför är tillståndspliktiga (måste ha tillstånd) görs av miljödomstolar, länsstyrelser och kommuner.

Tillväxtbegränsande ämne Näringsämnesbegränsning betyder att om det finns lite av ett viktigt näringsämne (kväve, fosfor, kisel) så kan växterna/algerna inte växa till. Då är det felande ämnet tillväxtbegränsande. Vanligtvis är det kväve som är det tillväxtbegränsande växtnäringsämnet men i vissa kustområden, och i de flesta sjöar är det tillgången på fosfor som begränsar tillväxten av alger och andra växter.

Tjärn Liten, naturlig bildad sjö i skogsmark. Tjärnen, som omges av våtmark, har ofta klarare vatten än en göl. Vattnet i en skogstjärn kan vara alldeles svart och man talar ofta om "en svart skogstjärn".

Torv. Torvmark Torv är en organogen jordart, som framför allt bildas när växter bryts ner i en miljö där det inte finns tillräckligt mycket luft och syre för att nedbrytningen skall bli fullständig. Torv bildas i våtmarker och våtmarker delas in sådana som är i torvbildande och sådana som är icke torvbildande. Myrar (mossar, kärr och blandmyrar) är torvbildande våtmarker. Torv kan vara kärrtorv (bildas i rikkärr) eller mosstorv (bildas i fattigkärr eller mossar). Torvmark kallas ett område med ett mer än 50 cm tjock lager av organogena jordarter. Torvmarker kan delas in ett det sätt på vilket de uppkommit. Igenväxningstorvmarker bildas när sjöar eller vattendrag växer igen. Försumpningstorvmarker bildas i områden där marken varit torrare men av något skäl (klimatförändring, mänsklig påverkan) försumpats, d.v.s. blivit våtare. Översilningstorvmarker bildas i områden där ytligt markvatten eller framsilande grundvatten rinner över marken. Torvmarker delas också in i sättet som marken tar emot sitt vatten. Den vanligaste indelningen är då att mossmarker får sitt vatten enbart genom nederbörd, medan kärr får sitt vatten både genom nederbörd och tillrinnande vatten från omgivande fastmark.

Toxisk Giftig.

Totalfosfor (tot-P) Begreppet används när olika former av fosfor mäts tillsammans och ger ett mått på den totala fosformängden och därmed indikerar belastningen av fosfor. Totalfosfor innefattar fosfat och organiskt bunden fosfor. Fosfat är fosfor i en form som är tillgänglig för växter (alger). Organiskt fosfor är fosfor bunden till organiskt material och inte lättillgängligt för alger.

Totalkväve (tot-N) Begreppet används när olika former av kväve mäts tillsammans och ger ett mått på den totala kvävemängden och indikerar belastningen av kväve. Totalkväve innefattar ammonium, nitrat och organiskt bundet kväve. Nitrat är kväve i en form som är tillgängligt för växter (alger) medan ammonium är en mellanform. Organiskt kväve är kväve bundet till organiskt material och inte lättillgängligt för alger.

Transparens Vattnets "genomskinlighet". Mått på vertikalt siktdjup i vattnet. Se grumlighet och turbiditet.

Transpiration När vatten avgår till luften (atmosfären) från mark, vattenytor och växtlighet kallas det evapotranspiration, som i sin tur är summan av två delflöden: evaporation och transpiration. Evaporation sker från våta ytor (våta blad, snö, sjöar, vattendrag etc.) och mark. Transpiration sker genom växternas klyvöppningar i bladen. Begreppet avdunstning används ofta för att beteckna evapotranspirationen, det sammanlagda flödet av vattenånga till atmosfären.

Transportbotten Den del av en sjö- eller havsbotten där sedimenterat material (partiklar som sjunker till bottnen) tillfälligt blir liggande (deponeras) tills det flyttas vidare nedåt till en ackumulationsbotten. Sedimenterat material förflyttas successivt utmed bottnen, från grunt liggande erosionsbottnar via transportbottnar, och ansamlas slutligen på de djupast liggande bottnarna, ackumulationsbottnarna.

Trådformig Trådformande, som bildar trådar. Se epifyt.

Träsk Ett träsk kan definieras som en större svårforcerad våtmark, med områden av lösbotten och öppna vattenspeglar. Träsk är också ett mer allmänt ord för "sjö", bl.a. i Norrland och på Gotland.

Tröskel I havssammanhang används begreppet tröskel om en del av havsbottnen som geografiskt och topografiskt skiljer en havsbassäng från en annan. I Östersjön finns tre stora bassänger som skiljs åt av grunda trösklar. Trösklarna fungerar som upphöjda barriärer med djupare bassänger på vardera sidan. På tröskelområdena är vattendjupet inte så stort ( i Östersjön i vissa fall är mindre än tio meter).

Turbiditet Grumlighet. Förekomsten av partiklar i vattnet som minskar sikten och möjligheten för ljus att tränga ner i vattnet. Ju mer/fler partiklar det finns i vattnet, inklusive planktonorganismer (växt- och djurplankton), desto grumligare blir vattnet. Ökad grumlighet (turbiditet) leder till att vattnet blir mindre genomskinligt, mindre transparent).

Typindelning Enligt Vattendirektivet skall man inom varje avrinningsdistrikt ( vattendistrikt) utföra en karakterisering, d.v.s. en inventering av vilka ytvatten, grundvatten och kustvatten som finns i området, var de finns och hur de avgränsas och vad som utmärker dem samt vad som bedöms vara referensförhållanden (det naturliga, opåverkade tillståndet) för olika typer av vatten. Efter kategoriseringen (indelning i vilken kategori/sorts ytvatten det handlar om) skall man göra en typindelning, vilket innebär att definiera vattentypen utifrån sådana faktorer som styr förutsättningarna för växt- och djurlivet i vattnet. Syftet är att ge underlag för bedömningen om vattnets ekologisk status. Typindelning kan ske efter ett av två möjliga system (system A eller B), som definieras närmare i Vattendirektivet.

Tång. Tångskog Större arter av havslevande alger (makroalger) och vissa havslevande fanerogamer (gömfröiga växter, blomväxter) kallas tång. Exempel på tångväxter är blåstång, knöltång, bladtång och sågtång. Bandtång (ålgräs) är ett exempel på en fanerogam som räknas till tångväxterna. De stora brun-, grön- eller rödalgerna är inte fritt svävande, utan sitter fast på hårda bottnar med särskilda och mycket starka fästanordningar. De blomväxter som går in under begreppet tång växer däremot med rötter i mjukbottnar. Den stora brunalgen kelp är ett undantag, eftersom den i stora bälten driver omkring i havet. De, stora fleråriga havsväxterna är mycket viktiga som livsmiljö för vattenlevande djurarter. När en makroalg bildar ett stort sammanhängande bälte, som t.ex. blåstången i Östersjön, kallar man bältet för en tångskog. Blomväxter i stora bestånd brukar däremot kallas för sjögräsängar.