A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

 

Saivo Tjärn på samiska.

Sakägare En person som i juridisk mening är berörd av en särskild fråga. Om det inom ramen för ett åtgärdsprogram för förbättrad miljökvalitet ställs krav på att en person eller ett företag eller en markägare eller liknande vidtar vissa åtgärder är personen/företaget/markägare att betrakta som sakägare.

Salthalt Vatten i hav, sjöar och vattendrag innehåller salter, främst natriumklorid (NaCl) men också mindre mängder svavel, magnesium, kalcium och kalium. Ju mera salt, desto saltare och mer "marint" är vattnet. Saltalten uttrycks i psu (practical salinity unit, "tillämpad salthaltsenhet") eller i promille (tusendelar). Oceanernas vatten har en salthalt på i genomsnitt 35 psu, varierande emellan 33 och 38 psu (kan vara ännu högre) beroende på tillflöde och avdunstning (evaporation). Vatten med en salthalt under 30 psu betecknas som brackvatten. Färskvatten har en salthalt under 1-2 psu. Östersjön är världens nästa största brackvattenhav, bara Svarta havet är större. Brackvattensförhållanden finner man också i flodmynningsområden (estuarier) och i andra områden där saltare vatten möter utflöden från floder.

Salthaltsgradient Det finns en markant salthaltsgradient i haven runt Sverige, dels från de nästan oceaniska förhållandena i norra Kattegatt (hög salthalt i både ytvatten och bottenvatten) till förhållandena i norra Bottenviken med nästan sötvattenförhållanden i ytvattnet och låg salthalt i bottenvattnet, dels inom Östersjön, från Kattegatt i sydväst till Bottenviken i norr. Gradient är termen som anger hur storheten salthalt förändras i rummet (haven runt Sverige, där de ingående havsområdena har kontakt med varandra och det sker ett utbyte av vatten).

Salthaltssprångskikt Haloklin. En mer eller mindre permanent barriär som bildas mellan vattenmassor med olika salthalt (salinitet). Vatten med hög och låg salthalt, liksom varmt och kallt vatten, kan på grund av skillnaderna i täthet bilda olika lager i samma område – stratifiering eller skiktning. Ju saltare ett vatten är, desto större täthet har det och desto "tyngre" är det. Kallare vatten är också tyngre än varmare vatten med samma salthalt. Varmare och mindre salt vatten "flyter ovanpå" kallare och saltare vatten. Ett gränsskikt mellan två vattenlager med olika temperatur kallas för termoklin (temperatursprångsikt).

Salinitet Se Salthalt.

Saltsjö En sjö vars vatten har en salthalt på minst tre psu (practical salinity unit). Den övre gränsen kan dock gå mycket högt och vara i nivå med salthalten i världshavet. Det finns också saltsjöar som har en saltvattensdel och en sötvattensdel. Typiskt för saltsjöar är att de inte har något eller har ett mycket litet utflöde. De salter som är lösta i det tillrinnande vattnet koncentreras därför genom avdunstningen. Följaktligen är saltsjöar vanligast i ökenområden, där avdunstningen är hög.

Saltjsön En fjärd i Stockholms inre hamn, mellan Lilla Värtan och Strömmen. Genom Norrström strömmar Mälarens vatten till den saltare Saltsjön.

Saltvatten Vatten betraktas som saltvatten så snart det innehåller så stora mängder salter att det inte är tjänligt som dricksvatten. Den gränsen går redan vid en salthalt av 0,5 psu (tidigare uttryckt som promille). Oceanernas vatten har en salthalt på i genomsnitt 35 psu, varierande emellan 33 och 38 psu (kan vara ännu högre) beroende på tillflöde och avdunstning. Vatten med en salthalt under 30 psu betecknas som brackvatten. Färskvatten har alltså en salthalt under 0,5 psu.

Saltvattensinflöde Om det inte vore för de ständiga vanligtvis små inflödena av saltvatten som förekommer under hela året genom Stora Bält, Lilla Bält och Öresund skulle Östersjön redan för många år sedan ha förvandlats till en gigantisk sötvattensjö. Saltvatteninflöden – periodiska och mycket viktiga inflöden från Skagerrak och Nordsjön av salt, syrerikt vatten med hög täthet (som gör detta vatten tyngre än brackvattnet) är undantaget från den dominerande färskvattentillförseln. Större inflöden då vattnet även i de djupaste bassängerna i Östersjön byt ut, kan bara äga rum under mycket speciella väderförhållanden, under senhöstar och vintermånader då mycket starka stormvindar kan skapas i lågtrycksområden. Detta sker emellertid mycket sällan, vanligen med tiotals års mellanrum.

Saltvatteninträngning Saltvatteninträngning i grundvattenakviferer är ett stort problem i många kustområden i världen, inklusive i Östersjön. När man i kustzonen har så stora vattenuttag att grundvattennivå sänks och nybildningen av vatten inte hinner hålla jämna steg med uttaget hålls saltvatten från havet inte tillbaka utan tränger in i grundvattenförande skikt. När detta väl har hänt kan grundvattnet förbli förorenat av salt under lång tid framåt. Saltvatten kan också tränga in i brunnar nära kusten vid översvämningar.

Samordnad recipientkontroll Den s.k. samordnad recipientkontrollen i Sverige görs i ett 80-tal program i mer än 2 000 sjöar och vattendrag. Systemet med recipientkontroll byggdes upp innan man började inse betydelsen av att se belastningen på vatten i ett avrinningsområdesperspektiv. När man kontrollerar kvaliteten på vatten bör det finnas god kunskap om vilka föroreningskällor som finns på land, i avrinningsområdet, och vilka förändringar som sker i belastningen från dessa källor. Eftersom det saknas en sådan koppling i dagens recipientkontroll har denna övervakning vissa brister som stöd för studier av orsak och verkan.

Sankmark Vattendränkt mark. Våtmark.

Sanitet Ett samlingsbegrepp för anordningar (toaletter, handfat, dusch, bad, vatten in och avlopp ut) och utrymmen som ger förutsättningar för att kunna sköta sin personliga hygien och utföra sina behov på ett regelbundet och icke hälsofarligt sätt. "Vatten och sanitet" står för tekniska anordningar och förutsättningar för tillgång till hälsosäkert vatten, möjlighet att sköta sin personliga hygien samt tekniska anordningar för ett hälsosäkert omhändertagande av avloppsvattnet.

Savon Lugnvatten (sel) på samiska.

Sediment Det material som bildar en mjuk sjö- eller havsbotten (se Mjukbotten ).

Sedimentbotten Mjuk sjö- eller havsbotten, bildad av sediment. Se Mjukbotten.

Sedimentation Då organiskt material i vattnet (döda växter och djur), liksom humusämnen och oorganiskt material (sand, grus, lerpartiklar etc.) som transporterats från land ut i sjön eller havet, faller ner (deponeras) på havsbottnen. Det oorganiska material som regnar ner på bottnen måste brytas ner. Vid nedbrytningen förbrukas syre och när det produceras för mycket material som sedan sedimenterar finns det risk före att det uppstår syrebrist i bottenvattnet på stora djup under ett språngskikt.

Sedimenttransport När sediment förflyttas från en plats till en annan med hjälp av vattnet i ett vattendrag.

Sekundärproduktion I vattenmiljöer svarar alger och andra växter, liksom bakterier och andra mikroorganismer, för en betydande primärproduktion (första byggstenen i den näringsväven). De mikroskopiska växterna och mikroorganismerna utgör föda för små fritt svävande djur (djurplankton) eller för små bottenlevande djur. Som nästa länk i kedjan utgör djurplankton sekundärproduktionen. Djurplankton äts i sin tur av större djur, inklusive fisk, eller faller till botten och blir till mat för bottenlevande djur.

Sekundär skyddszon Vattenskyddsområden för yt- eller grundvattentäkter indelas i olika zoner: Vattentäktszon, primär skyddszon, sekundär skyddszon och tertiär skyddszon. En sekundär skyddszon skall skydda vattendraget/sjön från föroreningsspridning via avrinning direkt på marken och/eller via grundvattnet.

Sel Det samiska ordet för lugnflytande vatten (lugnvattet) i en älv. 

Separata system Duplikatsystem. Ett system för transport av avloppsvatten, där man har två separata ledningar, en för spillvatten (avloppsvatten, gråvatten) och en för dagvatten (från hårda ytor utomhus) och eventuellt även dränvatten. Att i stället ha en gemensam ledning för spillvatten, dagvatten och dränvatten från fastigheters dräneringssystem kallas kombinerat system.

Siksjö Sjö i Norrland där en eller flera arter av sik dominerar fiskfaunan.

Siktdjup Vattnets "genomskinlighet", ett mått hur djupt ner i vattnet man kan se med blotta ögat, d.v.s. hur grumligt av partiklar vattnet är. Se G rumlighet och Turbiditet.

Sjö En mer eller mindre permanent vattensamling i en naturlig sänka i jordytan. En sjö har vanligtvis bara ett utlopp, men det finns också sjöar som har flera utlopp eller som helt saknar utlopp. En sjö kan vara en sötvattensjö eller en saltsjö (sjö med salt vatten). Om man skapar en sänka för att skapa en sjö benämns detta reservoar. Enligt definitionen i Vattendirektivet (Artikel 2) är en sjö "en förekomst av stillastående inlandsytvatten".

Sjöfågel Fåglar som lever i och vid vatten (sjöar och hav).

Sjögräsäng Större område med blomväxter på mjukbotten.

Skadlig algblomning Att planktonalger (fytoplankton) blommar är naturligt förekommande fenomen. Ungefär 300 arter mikroalger har rapporterats tidvis bilda massförekomster (blomningar) i havsområden i olika delart av världen. Nästan en fjärdedel av dessa arter är kända för att kunna producera giftiga ämnen. Bland forskarna kallar man mycket stora eller giftiga algblomningar för "skadliga algblomningar" (Harmful algal bloom, HAB). Giftbildande alger kan förorsaka omfattande fiskdöd, förorena skaldjur med gifter, och förändra ekosystem på ett sätt som människor uppfattar som skadligt. I en bred klassificering av HAB skiljer man på två grupper av organismer: sådana som producerar gifter och som kan förorena skaldjur och döda fisk, samt sådana organismer som producerar stora mängder biomassa, vilket kan leda till syrebrist och urskiljningslös död bland marina organismer då man når upp till mycket stora individtätheter. Vissa HAB uppvisar båda egenskaperna  

Skaldjursvatten EG-direktivet om kvalitetskrav för skaldjursvatten (79/923/EEG). Kommer att upphävas 2013 med anledning av genomförandet av Vattendirektivet.

Skiktning När vattenmassor med olika salthalt eller olika temperatur bildar lager eller skikt i en sjö eller ett havsområde. Eller när distinkta lager bildas i sedimenten på bottnen. Vatten med hög respektive låg salthalt, liksom kallt och varmt vatten, kan bilda skikt eller lager i samma vattenområde. Detta kallas för skiktning eller stratifiering och gränsskikten, eller barriärerna, kallas för salthaltssprångskikt (haloklin) mellan vattenmassor med olika salthalt och temperatursprångskikt (termoklin ) mellan vattenmassor med olika temperatur. Stratifiering/skiktning kan också utbildas i sedimenten på bottnarna. Detta kallas laminering och laminerade sediment är ett tecken på syrebrist i bottenzonen.

Sjöreglering Ändring av vattenståndet i en sjö. Många stora sjöar i Sverige har reglerats för olika ändamål (jordbruk, för att få mer odlingsbar mark, liksom för bevattningsändamål, vattenförsörjning eller sjöfart). Med reglering menas t.ex. att sänka en sjö (torrläggning i olika stor omfattning) eller att man dämmer upp vatten i magasin.  

Sjösänkning En form av sjöreglering i syfte att ändring vattenståndet i sjön. Många stora sjöar i Sverige har reglerats för olika ändamål (jordbruk, för att få mer odlingsbar mark, liksom för bevattningsändamål, vattenförsörjning eller sjöfart). Med reglering menas t.ex. att sänka en sjö (torrläggning i olika stor omfattning) eller att man dämmer upp vatten i magasin.  

Sjöterritorium Ett lands sjöterritorium – landets inre vatten och landets territorialvatten – delas fiskerättsligt in i enskilt vatten och allmänt vatten.

Skagerrak Det ena av de två havsområden (det andra är Kattegatt) som ingår i vad som brukar kallas Västerhavet. Skagerrak är att betrakta som en stor vik av Nordsjön och därmed av Nordostatlanten. Medeldjupet är 174 meter, vilket gör Skagerrak till det djupaste av de svenska havsområdena.  

Skärgårdshavet Ett havsområde i Östersjön. Skärgårdshavet och Ålands hav skiljer Bottniska viken från Egentliga Östersjön. Både Skärgårdshavet och Ålands hav är relativt grunda områden och mycket rika på öar. I Skärgårdshavet finns flera tusen öar och skär.  

Skogssjö Sjö i skogsbygd, där tillrinningsområdet huvudsakligen består av skogsmark.  

Skyddszon Vattenskyddsområden för yt- eller grundvattentäkter indelas i olika zoner: vattentäktszon, primär skyddszon, sekundär skyddszon och tertiär skyddszon.

Slagvatten Det "tvättvatten" som bildas vid rengöring av ett fartygs maskinrum och köl. Innehåller olja.

Slam Den rest som blir kvar efter rening av avloppsvatten eller råvatten som bereds för att användas som dricksvatten. Avloppsslammet måste behandlas på olika sätt (förtjockning, stabilisering, avvattning) för att bli smittfritt och även bättre kunna hanteras och återanvändas.

Sluten akvifer En akvifer är en geologisk bildning som har så stor lagringskapacitet och är så genomsläpplig att grundvatten kan utvinnas ur den i användbara mängder. I en akvifer kan det finnas ett eller flera grundvattenmagasin. En akvifer kan vara en öppen akvifer eller en sluten. I en öppen akvifer sammanfaller grundvattenytan med grundvattenzonens övre gräns. En sluten akvifer kan uppkomma om t.ex. sandjord överlagras av lera, som då fungerar som ett lock.

Slättsjö Sjö i slättlandsområde, i Sverige företrädesvis i södra Sverige. Dessa sjöar är ofta näringsrika och har ett rikt växt- och djurliv.

Snabbfilter Sandfilter som används i ett vattenverk för att vyskilja material, t.ex. restflockar från kemisk fällning. Snabbfilter har grövre sand än långsamfilter.

Sockelhav Runt kontinenterna ligger kontinentalsockeln, som är landmassans fortsättning ut i havet. Kontinentalsockeln täcks av de förhållandevis grunda kusthaven. Kusthaven – eller sockelhaven som de också kallas – är sällan djupare än ca 200 meter och i många fall betydligt grundare än så. Eftersom kontinentalsockeln varierar mycket i bredd utanför olika landmassor är också utbredningen av de grunda kusthaven mycket varierande. Kusthaven utgör i sig mindre än 10 procent av världshavets totala yta.

Specialområde Special Area En skyddskategori som, enligt MARPOL-konventionen om förorening från fartyg, kan ges till ett känsligt havsområde. I specialområden gäller särskilt stränga regler för olika typer av utsläpp från fartyg, inklusive utsläpp av olja och oljehaltigt avfall. Status som specialområde kan ges till havsområden som på grund av sina speciella oceanografiska och ekologiska förhållanden anses vara extra känsliga för olika typer av störningar/utsläpp m.m. Länderna som omger ett specialområde skyldiga att se till att det i hamnarna finns tillräcklig kapacitet i form av mottagningsanläggningar (fasta eller mobila) till vilka fartygen skall kunna lämna oljeförorenat ballastvatten och annat oljehaltigt avfall. Både Östersjön och Nordsjön, inklusive Skagerrak, är specialområden enligt MARPOL.  

Spillvatten Avloppsvatten. Begreppet används om avloppsvatten från bad, disk och tvätt i främst hushåll (gråvatten eller BDT-vatten), avloppsvatten från toaletter (svartvatten) och avloppsvatten från industrier.

Språngskikt Gränsskikt mellan två vattenmassor med olika salthalt eller olika temperatur. Se Salthaltssprångskikt (Haloklin) och Temperatursprångsskikt (Termoklin).

Stagnation När vattnet i ett område har mycket lång omsättningstid (det tar mycket lång tid för allt vatten i området att bytas ut) talar man om stagnanta förhållanden, att vattnet är "stillastående". Begreppet stillastående är dock inte korrekt, eftersom ett visst vattenutbyte alltid sker.

Stratifiering När vattenmassor med olika salthalt eller olika temperatur bildar lager eller skikt i en sjö eller ett havsområde. Eller när distinkta lager bildas i sedimenten på bottnen. Vatten med hög respektive låg salthalt, liksom kallt och varmt vatten, kan bilda skikt eller lager i samma vattenområde. Detta kallas för skiktning eller stratifiering och gränsskikten, eller barriärerna, kallas för salthaltssprångskikt (haloklin) mellan vattenmassor med olika salthalt och temperatursprångskikt (termoklin ) mellan vattenmassor med olika temperatur. Stratifiering/skiktning kan också utbildas i sedimenten på bottnarna. Detta kallas laminering och laminerade sediment är ett tecken på syrebrist i bottenzonen.

Stråkande vatten Vatten med en strömhastighet som är högre än utbredningshastigheten hos en våg. Stråkande vatten genomkorsas ofta av diagonala stående vågor.

Ström Större svenska strömvatten kallas oftast älv (ett vattendrag med omväxlande forsar, fall och avsnitt av lugnvatten). Ström är en mer ovanlig beteckning, men förekommer om större vattendrag som t.ex. Motala ström.

Strömmande vatten Med strömmande vatten menas i allmänhet vatten som rör sig med en hastighet av ca 0,2–1,5 meter per sekund. Också vattendragets storlek avgör. Om vattnet i ett litet vattendrag rör sig med en hastighet av minst 0,7 meter per sekund har man ett forsande vatten.  

Sumpskog Skogsbevuxna våtmarker kallas ofta sumpskog, men våtmarksskogar är ett bättre ord på dessa miljöer som är både våtmark och skog. För att kallas sumpskog eller våtmarksskog skall krontäckningen vara minst 30 procent och trädhöjden minst tre meter.

Surstöt Vid snösmältningen på våren frigörs mycket försurande ämnen som lagrats i snön. Denna kraftiga sänkning av pH i mark och vatten kallas surstöt.

Svartvatten Det avloppsvatten (spillvatten) som är spolvatten från toaletter och innehåller urin och fekalier.

Svavelväte. Svavelvätebotten Svavelväte är en giftig gas som bildas i havs- eller sjöbottnar med total syrebrist. I bottenområden med mycket låga syrehalter eller total syrebrist finner man gradvis allt färre bottenlevande djur över mindre områden på bottnen. När de bottenlevande djuren försvinner upphör processen bioturbation. Nedbrytningen på och i bottnarna utförs normalt av bakterier och svampar med hjälp av syre. Utan syre blir det ingen normal nedbrytning av det material som "regnar" ned från vattenlagren ovanför. I stället tar sådana bakterier över som kan få den energi och det syre som de behöver från nitrat- och sulfatjoner i stället för från syremolekyler. Den fortsatta nedbrytningsprocessen som utnyttjar sulfat resulterar i bildningen av svavelväte, en vattenlöslig, illaluktande och mycket giftig gas som gör liv på bottnarna omöjligt för alla livsformer utom för vissa bakterier. Svavelvätebottnar kallas ofta för döda bottnar, men detta är ett tillstånd som kan förändras (reversibelt tillstånd). Sådana bottnar borde därför mera korret kallas för ”temporärt livlösa”. Om syreförhållandena och eutrofieringstrycket förändras till det bättre kan de första djuren återvända inom några veckor och bottnarna kan gradvis återkoloniseras.

Syrebrist Normalt skall det finnas syre i hela vattenmassan, från ytan till botten. Syrgas från luften löses i ytvattnet, alger och andra vattenlevande växter producerar syre som en del av sin fotosyntes, syrerikt vatten från ytan blandas vertikalt ner i djupare vattenlager, och syrerikt bottenvatten kan transporteras med strömmarna längs havsbottnen från andra havsområden. Begreppet anoxia används för att beskriva ett tillstånd av total syrebrist i djupare liggande områden, under ett språngsikt. Detta betyder att det inte finns något syre kvar eller att syrehalten är så extremt låg i havsbottnen eller i vattnet ovanför bottnen att inga högre livsformer kan överleva. Om syrehalten är mycket låg, men fortfarande tillräckligt hög för att vissa former av högra liv med nöd och näppe skall kunna överleva talar man om syrefattiga förhållanden (hypoxia) . Syrefattiga förhållanden anses råda om syrehalten är mindre än 1–2 ml/liter vatten. Vissa djur dör inte förrän syreinnehållet är under 0,5 ml/l, medan andra inte kan överleva vid halter under 2 ml/l.

Syrefattiga förhållanden Normalt skall det finnas syre i hela vattenmassan, från ytan till botten. Syrgas från luften löses i ytvattnet, alger och andra vattenlevande växter producerar syre som en del av sin fotosyntes, syrerikt vatten från ytan blandas vertikalt ner i djupare vattenlager, och syrerikt bottenvatten kan transporteras med strömmarna längs havsbottnen från andra havsområden. Begreppet anoxia används för att beskriva ett tillstånd av total syrebrist i djupare liggande områden, under ett språngsikt. Detta betyder att det inte finns något syre kvar eller att syrehalten är så extremt låg i havsbottnen eller i vattnet ovanför bottnen att inga högre livsformer kan överleva. Om syrehalten är mycket låg, men fortfarande tillräckligt hög för att vissa former av högra liv med nöd och näppe skall kunna överleva talar man om syrefattiga förhållanden (hypoxia ) Syrefattiga förhållanden anses råda om syrehalten är mindre än 1–2 ml/liter vatten. Vissa djur dör inte förrän syreinnehållet är under 0,5 ml/l, medan andra inte kan överleva vid halter under 2 ml/l. 

Syrefria bottnar Djupbottenområden som temporärt eller mer permanent saknar djurliv på grund av svår syrebrist. Kallas ofta "döda bottnar", men temporärt livslösa bottnar är ett mer korrekt uttryck, eftersom även en "död" botten kan få liv igen om syreförhållandena förbättras så att djurlivet kan återvända.

Särskild vattenförekomst En särskild vattenförekomst, enligt Vattendirektivet, kan vara ett naturligt vatten, ett kraftigt modifierat eller konstgjort ytvatten eller grundvatten. Ett särskilt vatten har ett naturligt tillstånd av lång återhämtningstid eller är så påverkat av mänsklig verksamhet att det över huvud taget inte går att åstadkomma god ekologisk vattenstatus. Ett annat skäl kan vara att det, på grund av vattnets naturliga egenskaper eller graden av mänsklig påverkan på vattnet, blir oproportionerligt dyrt att vidta de åtgärder som behövs för att nå miljömålen. Det är inte klarlagt vilka vatten som kan komma att klassas som särskilda vattenförekomster, men vatten som påverkas av kraftverk, avloppsreningsverk och vissa industrianläggningar skulle kunna räknas in i kategorin. Ett ”låst” vatten uppströms kan också räknas dit, om verksamheterna nedströms gör att vattnet uppströms inte kan ges rätta förutsättningar att få god ekologisk kvalitet.

Särskilt vatten Se Särskild vattenförekomst.

Sötvatten Vatten som inte är salt eller bräckt. Det har en salthalt som understiger 0,5 psu (tidigare kallat promille). Sötvatten kallas också färskvatten när man menar att det är vatten som kan användas som dricksvatten.