A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

  

Habitat Livsmiljö. De speciella ekologiska förhållanden som utgör livsmiljö för en särskild organism eller grupper av organismer.  

Habitatdirektivet Direktivet om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (Habitatdirektivet), 92/43/EEG. Habitatdirektivet behandlar naturtyper samt andra artgrupper än fåglar. Begreppet habitat används mycket brett och innefattar såväl geologiska formationer som biotoper och växtsamhällen. Enligt direktivet skall varje medlemsland föreslå områden av gemenskapsintresse (med dels berörda naturtyper, dels arter som nämns i direktivets bilaga 1) och se till att nödvändiga åtgärder vidtas i områdena för att bevara arternas livsmiljöer så att de kan fortleva i livskraftiga bestånd och att naturtyperna kan bevaras långsiktigt. Skapandet av nätverket Natura 2000, som är EU:s bidrag till att i praktiken genomföra det som sätts upp som mål i den europeiska Bernkonventionen och i den globala Konventionen om biologisk mångfald, bygger på Habitatdirektivet och Fågeldirektivet.

Halogenerat organiskt ämne Flertalet långlivade organiska ämnen är sådana som människan avsiktligt och aktivt framställt eller fortfarande framställer för att använda som bekämpningsmedel och industrikemikalier. Andra miljögifter bildas oavsiktligt i industriella processer eller förbränningsprocesser. De s.k. halogenerade organiska ämnena är sådana som innehåller kol och väte, men där en eller flera av väteatomerna i föreningen har ersatts med någon halogen – klor, brom, fluor eller jod – för att bli mer stabila och svårnedbrytbara. Ju fler halogenatomer en förening innehåller, desto stabilare blir den. De långlivade organiska ämnena (POPs) är stabila mot nedbrytning (persistenta), har förmåga att anrikas i näringskedjan (bioackumulerbara) och är giftiga.

Haloklin Se Salthaltssprångskikt.

Havsbaserad En verksamhet eller föroreningskälla som är förlagd till havs är havsbaserad – t.ex. fartygstrafik, dumpning, oljeutvinning till havs eller andra verksamheter där man utvinner resurser från havsbottnen. Se också Föroreningskälla och Landbaserad.

Havsbruk Odling av fisk, skaldjur, blötdjur (musslor och ostron) eller alger i havsvatten. 

Se också Akvakultur eller Vattenbruk. Syftet med vattenbruk, som kan ske i både sötvatten och havsvatten, är att få en större produktion eller högre värde på avkastningen än vad som normalt är möjligt vid vanlig fångst eller insamling. Fiskodling är den ekonomiskt viktigaste formen av akvakultur.

Havsrättskonventionen Förenta nationernas havsrättskonvention. UN Convention on the Law of the Sea (UNCLOS). Det största enskilda internationella politiska avtalet om hur världens länder skall dela upp världshavet och dess resurser, inklusive kontinentalsockeln och havsbottnen. I konventionen läggs fast ett omfattande regelverk för världens oceaner och hav samt de regler som skall gälla alla former av utnyttjande av oceanernas och dessas resurser. Också principen att alla problem i oceanerna hänger nära samman och bör hanteras i ett sammanhang fastställs i konventionen. I Havsrättskonventionen finns bl.a. reglerna för vad en kuststat får räkna som baslinje, inre vatten, territorialvatten, angränsande zon och ekonomisk zon.

HELCOM Baltic Marine Environment Protection Commission (Helsinki Commission) Helsingforskommissionen. HELCOM, som är verkställande organ för att genomföra Helsingforskonventionen, består av representanter för de fördragsslutande parterna (Danmark, Estland, Finland, Lettland, Litauen, Polen, Ryssland, Tyskland, Sverige och EU-kommissionen).

Helsingforskonventionen Konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö. Convention on the Protection of the Marine Environment of the Baltic Sea Area. Östersjöstaternas avtal om att skydda miljön i Östersjön, Öresund, Bälthavet och Kattegatt.  Konvention omfattar alla former av havsföroreningar (utsläpp från landbaserade källor, utsläpp från fartyg, luftnedfall, dumpning samt förorening som orsakas av att havsbotten utforskas eller exploateras) och man utgår från havets hela avrinningsområde. Syftet är att länderna "skall vidta alla erforderliga lagstiftnings-, administrativa eller andra relevanta åtgärder för att förhindra eller eliminera förorening i syfte att främja återställandet av Östersjöområdet och bevarandet av dess ekologiska balans".

Herbicid Växtbekämpningsmedel. Kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel (biocider) för att förebygga eller motverka att djur, växter eller mikroorganismer ställer till materiell skada eller orsakar sjukdom delas in i pesticider (alla kemiska bekämpningsmedel), bakteriecider (bakteriebekämpningsmedel), herbicider (växtbekämpningsmedel), fungicider (svampbekämpningsmedel) och insekticider (insektsbekämpningsmedel).

HCH:er Hexaklorcyclohexaner (HCHs), en grupp av svårnedbrytbara klorerade organiska ämnen som ansamlas i levande organismer. HCH:er används som insekts- och svampbekämpningsmedel.

Humus. Humusämnen Organiskt material som inte har brutits ner fullständigt. Humus är mörkfärgade organiska substanser i jorden och i torv. Humusämnen bildas i marken när döda växter och djur bryts ner. Under denna nedbrytningsprocess frigörs näringsämnen som varit bundna i det organiska materialet. Näringsämnena återcirkuleras i ekosystemet i växttillgänglig form. Den bruna färgen på vattnet i en del vikar, sjöar och floder beror på höga koncentrationer av humusämnen.

Huvudavrinningsområde Sverige har 119 huvudavrinningsområden. Ett huvudavrinningsområde har ett huvudvattendrag och ett antal biflöden, är minst 200 km2 stort och har sin utloppspunkt vid havet. Av de 119 områdena är 112 huvudavrinningsområden på fastlandet, med avrinning till kusten, medan fyra är områden som dränerar över riksgränsen till Norge och har en yta om minst 200 km2 på den svenska sidan. Två av de svenska huvudavrinningsområdena ligger på Gotland och ett av områdena omfattar hela Öland (som per definition inte är något avrinningsområde). Strikt sett är också sex av de svenska huvudavrinningsområdena lite för små (mindre än km2), men räknas ändå som huvudavrinningsområden. Ofta behöver man emellertid mer detaljerad information om ett stort avrinningsområde och Sveriges landyta har därför också delats upp i ca 12 000 delavrinningsområden.

Huvudvattendrag Sverige har 119 huvudavrinningsområden. Ett huvudavrinningsområde har ett huvudvattendrag och ett antal biflöden, är minst 200 km2 stort och har sin utloppspunkt vid havet. Av de 119 områdena är 112 huvudavrinningsområden på fastlandet, med avrinning till kusten, medan fyra är områden som dränerar över riksgränsen till Norge och har en yta om minst 200 km2 på den svenska sidan. Två av de svenska huvudavrinningsområdena ligger på Gotland och ett av områdena omfattar hela Öland (som per definition inte är något avrinningsområde). Strikt sett är också sex av de svenska huvudavrinningsområdena lite för små (mindre än km2), men räknas ändå som huvudavrinningsområden.

Hydraulisk konduktivitet Förmågan hos geologiskt material (berggrund, jord) att släppa igenom vatten.

Hydrofil Vattenälskande. Begreppet används om ämnen med sådana egenskaper att de växelverkar med vatten. Ett hydrofilt ämne är därför oftast vattenlösligt.

Hydrofob Vattenskyende. Begreppet används om ämnen med sådana egenskaper att de stöter bort eller stöts bort från vatten. Ett hydrofobt ämne är därför generellt sett inte vattenlösligt. (Hydrofobi talar man också om i samband med sjukdomen rabies, som även kallas vattuskräck eftersom ett symptom på rabies är stark skräck för vatten.)

Hydrofor Ett tryckkärl som är fyllt med delvis vatten, delvis luft. Anordning som används i små, lokala vattenförsörjningssystem, t.ex. en villa, och kombineras med en pump.

Hydrologi Läran om vatten i vid bemärkelse. Något snävare definierat är hydrologi läran om de av naturen styrda vattenrörelserna och vattenförekomsterna på kontinenterna (nederbörd över land, avdunstning från sjöar och land, vattenrörelser i floder och på markytan, vatteninträngning i marken samt grundvattenförekomst och grundvattenrörelser).

Hydrologisk cykel Vattnets ständiga cirkulation mellan hav, atmosfär och land. Se Hydrologiskt kretslopp och Vattnets kretslopp

Hydrologiskt kretslopp Vattnets kretslopp. Se också Hydrologisk cykel.

Hydrosfär Allt vatten på jorden – salt, bräckt, sött – utgör tillsammans jordens hydrosfär. Det är vattnet i hav, sjöar och floder, liksom grundvattnet, markvattnet och det vatten som är bundet i isar och glaciärer samt vattnet i atmosfären.

Hydromorfologisk kvalitetsfaktor Det som utmärker vattenflöde, vattendragets sträckning, strömningsmönster, tidvattenförhållanden (för övergångsvatten), struktur på och typ av strand, beroende på vad som anses vara normalt och tecken på opåverkade förhållanden för det aktuella vattnet.

Hypolimnion Den kalla och relativt ostörda vattenmassa som ligger under språngskiktet i en sjö vars vatten är skiktat i olika varma vattenmassor ( temperatursprångsskikt).

Hypoxisk. Hypoxia När det finns mycket lite syre i bottenvattnet och det övre sedimentlagret, men fortfarande tillräckligt mycket för att vissa högra livsformer nätt och jämnt skall kunna överleva, kallas tillståndet hypoxiskt . Syrefattiga förhållanden anses råda om syrehalten är mindre än 1-2 ml/liter vatten. När det inte finns något syre kvar i djupt bottenvatten eller i sediment (mycket syrefattigt eller helt syrefritt), vilket i sin tur leder till att organiskt material (döda djur och växter och annat material) som faller ner mot bottnen inte kan brytas ner, är tillståndet anoxiskt (anoxia).

Hårdbotten En sjö- eller havsbotten som består av klippor, stenblock eller mindre stenar. En botten kan antingen vara hård eller mjuk (se mjukbotten). Hårdbottnar kan bestå av klippor, sten, block och andra hårda material. Alger och djur som lever på hårdbottnar är antingen permanent fastsittande på en plats eller har någon mekanism (organ) som gör att de kan suga eller på annat sätt hålla sig fast vid bottnen.

Hårdhet Ett vatten betecknas som hårt när det innehåller stora mängder kalcium och magnesium. Hårt vatten ger problem med avlagringar och igensättningar av ledningar. För att göra ett hårt vatten mjukare behövs avhärdning, som görs genom s.k. jonbyte i ett särskilt jonbytesfilter. Processen innebär att kalciumjoner byts ut mot natriumjoner. 

Hällkar En större eller mindre, ofta vattenfylld fördjupning i en berghäll. Ett hällkar torkar ut med jämna mellanrum och därför måste de djur och växter som lever i ett hällkar antingen tåla uttorkning eller ha särskilda vilostadier då tillgång på vatten inte är så viktig.

Hög ekologisk status Målet med Vattendirektivet är att alla ytvatten i EU-länderna skall ha god ekologisk och kemisk status och att alla grundvatten skall ha god kemisk och kvantitativ status. God ekologisk status innebär att ytvattnets växt- och djurliv, vattnets vägar och flöden, struktur på bottnar och stränder, samt de fysikalisk-kemiska förhållandena i vattnet inte får uppvisa mer än små avvikelser från vad som betraktas som naturliga förhållanden (referenstillståndet) för den typen av vatten i det området. Störningarna får således bara vara ringa. För att bedöma vad som kan anses vara referenstillståndet – som motsvarar hög status – för det aktuella vattnet har man redan i sin bakgrundsbeskrivning använt ett antal i direktivet förutbestämda biologiska, hydromorfologiska och fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorer – måttstockar att bedöma tillståndet efter. De tre kvalitetskategorierna under "god status" är måttlig status, otillfredsställande status eller, som sämst, dålig status.  

Hög kemisk status Målet med Vattendirektivet är att alla ytvatten i EU-länderna skall ha god ekologisk och kemisk status och att alla grundvatten skall ha god kemisk och kvantitativ status. God kemisk status innebär att en vattenförekomst inte får ha högre halter av förorenande ämnen än vad som gäller enligt direktivets bilaga IX (förteckning över huvudsakliga förorenande ämnen, indelade i 12 större grupper) samt enligt de miljökvalitetsnormer som föreslås i dotterdirektivet om grundvatten vad gäller halter av prioriterade främmande ämnen. De tre kvalitetskategorierna under "god status" är måttlig status, otillfredsställande status eller, som sämst, dålig status.

Hög kvantitativ status För att uppnå god kvantitativ status för grundvatten får man, enligt Vattendirektivet, inte långsiktigt ta ut mer vatten ur en grundvattenförekomst än vad som kan kompenseras genom nybildning av vatten. Grundvattennivån får alltså inte sänkas. Man skall inte heller göra ingrepp som kan leda till ändrade strömförhållanden och därpå följande inträngning av saltvatten i grundvattentäkten. Hög status motsvarar referensförhållandet, d.v.s. opåverkade förhållanden. De tre kvalitetskategorierna under "god status" är måttlig status, otillfredsställande status eller, som sämst, dålig status.

Högmosse En mosse är en typ av myr (myrar delas in i mossar, kärr och blandmyrar). Utmärkande för mossar är att de har näringsfattiga förhållandena och därför artfattig, ofta risdominerad växtlighet. Mossar får sitt vatten enbart från nederbörden och därför kan vattnet inte berikas med näring genom att först passera genom jord. Vattnet i mossar är alltså naturligt näringsfattigt och därtill mycket surt. En högmosse har en central mossekupol som höjer sig över omgivningen.

Höga kusten Höga Kusten ligger på södra Norrlands ostkust och sträcker sig från Härnösand till Örnsköldsvik. Den starkt kuperade kusten (nivåskillnader upp mot 300 meter från kustlinjen) möter här Bottenhavet, som format och formar landet som stiger ur havet. I Höga Kusten har den senaste istiden åstadkommit först en kraftig nedtryckning av jordskorpan och därefter världens största landhöjning när jordskopan fjädrar tillbaka. Landhöjningen och havets påverkan har format och formar landskapet. På inget annat ställe i världen kan man så tydligt och koncentrerat se effekterna av den fortfarande pågående landhöjningen. Höga Kusten är ett har av FN:s organisation för utbildning, forskning och kultur (UNESCO) utsetts till Världsarv på grund av områdets speciella landhöjningsgeologi.

Högsta kustlinjen Den högsta nivå till vilken havet eller Östersjön i något av sina insjöstadier nått under eller efter den senaste istiden. Höga kustlinjen (HK) är således den gräns där de högsta belägna strandmärkena finns.

Höstblomning Många arter av planktonalger (växtplankton) blommar helt naturligt en gång på hösten. Detta kallas höstblomning.