A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Badvattendirektivet Ett EG-direktiv (Rådets direktiv 2006/7/EEG) som gäller förvaltning av badvattenkvaliteten i medlemsländerna. Direktivet gäller de ytvatten som ett stort antal personer badar i, dock inte spa- och simbassänger. Badplatserna ska registreras och få en badvattenprofil som bland annat beskriver badvattnet, eventuella föroreningskällor, algutbredning, kontrollpunkter och åtgärder mot föroreningar.

Bakgrundsvärde Ursprunglig, naturlig nivå för ett ämne. Om man känner till bakgrundsvärdet för t.ex. en metall i vatten – den naturliga, av mänskliga verksamheter opåverkade halten av en metall i vattnet – kan man lättare avgöra om de metallhalter som nu uppmäts är för höga och därmed ett tecken på att vattnet utsatts för påverkan av föroreningar från mänskliga verksamheter.

Bakteriecid Bakteriebekämpningsmedel. Kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel (biocider) för att förebygga eller motverka att djur, växter eller mikroorganismer ställer till materiell skada eller orsakar sjukdom delas in i pesticid er (alla kemiska bekämpningsmedel), bakteriecider (bakteriebekämpningsmedel), herbicider (växtbekämpningsmedel), fungicider (svampbekämpningsmedel) och insekticider (insektsbekämpningsmedel).

Ballastvatten, Barlastvatten När ett fartyg går utan last behövs delvis någon annan "last" – vanligen vatten – för att bibehålla fartygets stabilitet och göra så att fartyget ligger tillräckligt djupt i vattnet. Detta vatten kallas ballastvatten eller barlastvatten och den tank det fraktas i kallas ballasttank eller barlasttank. Det har efter hand blivit allt mer uppenbart att främmande arter kan spridas när fartyg tömmer sina ballasttankar I ett annat vattenområde än där vattnet en gång lastades.

Basflöde Det finns oftast vatten i svenska vattendrag även under torrperioder och det beror på att vattendragen (om de inte kommer från en sjö och får sitt vatten därifrån) har ett stadigt inflöde av vatten från grundvattenmagasin. Detta inflöde av grundvatten kallas basflöde. Till det läggs sedan det vatten som tillförs vattendraget genom avrinningen.

Basisk Alkalisk, vilket är motsatsen till sur. En alkalisk eller basisk lösning har ett pH-värde (halten vätejoner i en lösning) som är högre än 7. Vid pH 7 är lösningen neutral, pH lägre än 7 är lösningen sur och pH högre än 7 är lösningen basisk.

Baslinje Baslinjen är ett begrepp som används för att ange varifrån en stat, enligt reglerna i FN:s havsrättskonvention, beräknar sitt territorialhav och sin ekonomiska zon. Den normala baslinjen för beräkning av bredden på territorialvattnet eller den ekonomiska zonen utgörs av lågvattenlinjen utmed kusten sådan den angivits i av kuststaten officiellt erkända sjökort.

I områden där kustlinjen är mycket oregelbunden och djupt inskuren, eller där en rad öar ligger utmed kusten i dess omedelbara närhet, kan man emellertid använda metoden med räta baslinjer, som förbinder lämpliga punkter. 

Bassäng En havsbassäng är ett havsområde som är geografiskt och topografiskt skild från andra områden. I Östersjöområdet finns t.ex. tre större bassänger, som skiljs från varandra av s.k. trösklar (grunda områden): Egentliga Östersjön, Bottenhavet och Bottenviken. På land är en bassäng en konstgjord vattensamling, t.ex. simbassäng.

BDT-vatten Gråvatten. Bad-, Disk- och Tvättvatten, d.v.s. spillvatten (avloppsvatten) från bad, disk och tvätt i främst hushåll. Detta vatten är i allmänhet att betrakta som mindre förorenat än svartvatten, det avloppsvatten som är spolvatten från toaletter.

Bedömningsgrunder Bedömningsgrunder för miljökvalitet är ett klassificeringssystem avsett att underlätta tolkningar av miljödata. Med dess hjälp skall man kunna bedöma om uppmätta värden är låga eller höga, antingen jämfört med genomsnittet för landet eller jämfört med ursprungliga nivåer (bakgrundsvärden).

Belastning Den samlade tillförseln av föroreningar eller näringsämnen till en miljö, t.ex. försurande nedfall, gödande ämnen eller miljögifter, kallas miljöbelastning eller föroreningsbelastning. Belastningen är det tryck som en miljö utsätts för genom tillförseln av ämnen från mänskliga verksamheter. Vid hög föroreningsbelastning är miljön är utsatt för stor tillförsel av ämnen som antingen skadligt förändrar egenskaper och funktioner i den aktuella miljön (t.ex. genom försurning eller eutrofiering) eller som bidrar till att halterna av miljögifter kraftigt ökar.

Bental. Bentisk. Bentos Botten, på bottnen. Bentalen är den bentiska zonen i en sjö eller ett havsområde. Bentalen består av den nedre delen av strandzonen, där solljuset fortfarande kan tränga ner men som gränsar till den icke solbelysta bottnen, samt hela den icke solbelysta delen av sjö- eller havsbottnen. Bentisk betyder bottenlevande eller "på bottnen". Bentiska organismer är de växter, djur och andra organismer som lever på bottnarna i sjöar, vattendrag och hav. Bentos är beteckningen på bottenlevande organismer, alltså de bentiska organismerna. Bottenlevande växter kallas fytobentos, bottenlevande djur kallas för zoobentos och mikroskopiska bottenlevande organismer kallas mikrobentos.

Beredning Framställning av dricksvatten, processen från råvatten till vatten färdigt för distribution till konsumenten. Beredningen, skall säkerställa att vattnet blir tjänligt från kemisk och mikrobiologisk synpunkt. Råvatten från ytvattentäkter bereds genom bl.a. kemisk rening, sedimentering, flotation, filtrering, desinfektion och alkalisering. Råvatten från grundvatten bereds genom oxidation av metaller, avhärdning, alkalisering och luftning.

Bevattning, Bevattningsanläggning, Bevattningsdamm När den naturliga nederbörden inte räcker till för att vattna odlade grödor, gräsmattor och annan odlad växtlighet behöver man tillföra extra vatten genom bevattning. En bevattningsanläggning är den utrustning som mer permanent sätts upp för att genomföra bevattning. En bevattningsdamm är en konstgjord vattensamling, där vatten lagras för att finnas tillgängligt för bevattning.

Biflod. Biflöde Vattendrag som rinner ut i ett större vattendrag (huvudvattendrag ). En biflod eller ett biflöde kan vara stort – t.ex. en älv som rinner ut i en annan, större älv – eller bara en liten bäck som rinner ut i en något större bäck.

Bifurkation Gaffelformig delning av vattendrag. Bifurkation kan vara att två vattendrag har förbindelse med varandra via ett biflöde, att ett vattendrag delas upp i två grenar i riktning nedströms eller att en sjö avrinner genom två olika, närbelägna utlopp.  

Bihav Oceanerna har ett antal bihav, som i sin tur kallas medelhav eller randhav. Medelhaven omges nästan helt av landmassor och är "vikar" av oceanerna, medan randhaven ligger längs kontinenterna och deras fastlandskuster och skiljs från oceanerna av öar, ögrupper eller halvöar.

Bioackumulation/Bioackumulering Haltökning i en levande organism. Upplagring av ett stabilt ämne så att halten i den upptagande organismen blir högre än i omgivningen, t.ex. att halten kvicksilver är högre i en fisk än i det vatten där fisken lever. Processerna bioackumulation och biomagnifikation är bara möjliga med biotillgängliga ämnen

Biobädd Ett fast bärarmaterial, t.ex. sten eller plast, med stor yta som används som underlag för biologisk rening av avloppsvatten.

Biocid Kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel för att förebygga eller motverka att djur, växter eller mikroorganismer ställer till materiell skada eller orsakar sjukdom. Biocider delas in i pesticider (alla kemiska bekämpningsmedel), bakteriecider (bakteriebekämpningsmedel), herbicider (växtbekämpningsmedel), fungicider (svampbekämpningsmedel) och insekticider (insektsbekämpningsmedel).

Biodiversitet Biologisk mångfald. Definieras i den globala konventionen om biologisk mångfald som "variationsrikedomen bland levande organismer av alla ursprung, inklusive från bl.a. landbaserade, marina och andra akvatiska ekosystem och de ekologiska komplex i vilka dessa organismer ingår; detta innefattar mångfald inom arter, mellan arter och av ekosystem".

Biogas Metangas som bildas vid rötning av avloppsslam. Rötning är ett sätt att stabilisera slammet, vilket bl.a. minskar risken för att det skall lukta. Vid rötningen, som är en nedbrytningsprocess i syrefri miljö, bildas metan – biogas – och koldioxid. Biogasen kan användas för elproduktion, för uppvärmning eller som drivmedel i bussar och bilar.

Biologisk rening Det organiska materialet som är kvar i avloppsvattnet efter det första reningssteget, den mekaniska reningen, är till största delen löst i vattnet men behöver omvandlas till avskiljbara partiklar. I det biologiska reningssteget får mikroorganismer, främst bakterier, livnära sig på det organiska materialet. Mikroorganismerna klumpar då ihop sig till flockar, som avskiljs i sedimenteringsbassänger. Den biologiska reningen är en naturlig process som påskyndas i reningsverket genom att man koncentrerar mikroorganismer och näring i en bassäng med begränsad volym. Det främsta syftet med den biologiska reningen är att minska mängden syreförbrukande organiskt material. 

Biologisk kvalitetsfaktor För att bedöma vad som kan anses vara ett opåverkat tillstånd (referenstillståndet) för ett vatten skall man, enligt Vattendirektivet, i sin beskrivning av vattnet använda ett antal förutbestämda biologiska, hydromorfologiska och fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorer. Kvalitetsfaktorerna är måttstockar varefter man kan bedöma tillståndet. Biologiska kvalitetsfaktorer för ytvatten (sjöar, vattendrag och kustvatten) är bl.a. det som utmärker växt- och djurliv i vattenmiljön, beroende på typ av vatten och vad som anses vara normalt och tecken på opåverkade förhållanden för det aktuella vattnet:

Biologisk mångfald Kallas också biodiversitet. Definieras i den globala konventionen om biologisk mångfald som "variationsrikedomen bland levande organismer av alla ursprung, inklusive från bl.a. landbaserade, marina och andra akvatiska ekosystem och de ekologiska komplex i vilka dessa organismer ingår; detta innefattar mångfald inom arter, mellan arter och av ekosystem".

Biologisk syreförbrukning Den mängd syre som behövs för att bryta ner en viss mängd organiskt material. Mätning av biologisk syreförbrukning (BOD) i vatten är ett sätt att bestämma graden av förorening från utsläpp av organiskt material, t.ex. från kommunalt avloppsvatten eller industriavloppsvatten. I vissa sammanhang kan förhållandet mellan BOD och COD (kemisk syreförbrukning) användas för att bestämma om vattnet innehåller giftiga ämnen.  

Biomagnifikation Anrikning av ett stabilt ämne uppåt i näringskedjorna, d.v.s. från bytesdjur till rovdjur. Halten av ämnet ökar, eftersom varje nytt rovdjur "övertar" och själv lagrar den mängd av ämnet som bytesdjuret redan hade lagrat i sin kropp. Biomagnifikation kan bara ske med ämnen som är biotillgänglig a och kan bioackumuleras.

Biomull Det avloppsslam som betraktas som tillräckligt rent och fritt från förorenade ämnen för att kunna godkännas för användning som gödsel- och jordförbättringsmedel i jordbruket, enligt överkommelse mellan Naturvårdsverket, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och Svenskt Vatten AB (tidigare Svenska vatten- och avloppsverksföreningen).  

Biotillgänglighet Mått på hur lätt ett ämne, t.ex. ett näringsämne eller ett miljögift, tas upp av levande organismer. Ett ämne måste vara biotillgängligt för att kunna bioackumuleras (lagras i levande organismer) och biomagnifieras (anrikas uppåt i näringskedjorna)

Biotop Livsmiljö. Beteckning för område med enhetlig miljö och vissa djur och växter.

Biotopkartering Tillgång till på orörda, ursprungliga biotoper (livsmiljöer för djur och växter) är en förutsättning för en hög biologisk mångfald och dessa biotoper måste därför bevaras. För att veta vilka områden som skall skyddas och var åtgärder skall sättas in är det av grundläggande betydelse att ha kunskap om hur biotoperna ser ut. Biotopkartering är en metod för att inventera ett vatten och dess närmiljöer i syfte att lokalisera och dokumentera värdefulla biotoper.  

Biosfären Alla levande organismer på jorden utgör jordens biosfär.

Bioturbation De bottenlevande djuren i hav och sjöar spelar en viktig roll för omsättningen av näringsämnen och syre i vattenmiljön. I väl syresatta sediment finns det djur som gräver, äter och rör runt. När de gräver, borrar, äter och flyttar om material – det som kallas bioturbation – bidrar djuren till att syresätta bottnen och förstärka den normala nedbrytningen av det organiska material som faller ner på bottnarna. Syresatta sediment förblir ljusbruna i färgen och de årligen avsatta lagren förenas till en homogen struktur. Om bioturbationen avbryts till följd av syrebrist som leder till att bottendjuren dör, så störs också nedbrytningsprocessen.

Blomväxter Det finn inte bara alger i sjöar och hav, utan också större växter som sitter fast med rötter i mjuka bottnar och ofta bildar ”ängar” eller täta bestånd. I havet finns t.ex. sjögräsarten ålgräs. Nate är en typisk blomväxt i sötvatten.

Blå Flagg En internationell miljöutmärkelse för stränder och hamnar. Den finns i ett 20-tal länder. Utmärkelsen delas ut till de stränder och hamnar som uppfyller ett antal kriterier som rör vattenkvalitet, säkerhet, service och miljöinformation.

Blågröna alger Kvävefixerande organismer: se cyanobakterier.

Blåstång En nyckelart bland de stora algerna (makroalgerna) i Östersjön. Blåstångszonen kallas ibland för Östersjöns "tropiska regnskog". Blåstång förekommer i Östersjöområdet från Kattegat upp i Bottniska viken. Blåstångsbältena utgör basen för ett artrikt ekosystem och är av stor betydelse kustzonens struktur och funktion och för havets ekosystem som helhet. Blåstången sitter fast utan rötter på hårda bottenytor, t.ex. på klippor, och tar upp sin näring direkt från vattnet.

BOD Se Biologisk syreförbrukning.

Borrad brunn En vattenbrunn för att utnyttja grundvatten kan vara en (berg)borrad brunn eller en grävd brunn. Brunnen kan också vara en filterbrunn eller rörspetsbrunn. I en bergborrad brunn utnyttjas berggrunden som vattenmagasin. I de flesta fall används sänkhammarutrustning som drivs av tryckluft. En bergborrad brunn har i allmänhet ett bättre skydd mot föroreningar än en brunn i jordlagren. En annan fördel med bergborrade brunnar är att de sällan sinar under torrperioder eftersom grundvattnet är djupt liggande.

Bottendöd I bottenområden med mycket låga syrehalter eller total syrebrist finner man gradvis allt färre bottenlevande djur över mindre områden på bottnen. När de bottenlevande djuren försvinner upphör processen bioturbation . Nedbrytningen på och i bottnarna utförs normalt av bakterier och svampar med hjälp av syre. Utan syre blir det ingen normal nedbrytning av det material som "regnar" ned från vattenlagren ovanför. I stället tar sådana bakterier över som kan få den energi och det syre som de behöver från nitrat- och sulfatjoner i stället för från syremolekyler. Den fortsatta nedbrytningsprocessen som utnyttjar sulfat resulterar i bildningen av svavelväte, en vattenlöslig, illaluktande och mycket giftig gas som gör liv på bottnarna omöjligt för alla livsformer utom för vissa bakterier. Svavelvätebottnar kallas ofta för döda bottnar, men detta är ett tillstånd som kan förändras (reversibelt tillstånd). Sådana bottnar borde därför mera korret kallas för ”temporärt livlösa”. Om syreförhållandena och eutrofieringstrycket förändras till det bättre kan de första djuren återvända inom några veckor och bottnarna kan gradvis återkoloniseras.

Bottenfauna Djurliv på bottnar. Djur som lever på bottnarna i sjöar, vattendrag och hav.

Bottenfärg Färger som innehåller metallorganiska föreningar – organiska föreningar och metaller (ofta tenn) – används för att behandla fasta ytor i vattenmiljö (båtskrov, hamnkonstruktioner, redskap för vattenbruk) för att förhindra påväxt av vattenlevande organismer (djur och alger). Särskilt tennorganiska föreningar som tributyltenn (TBT) är ett stort problem i vattenmiljö. Tennorganiska föreningar, som är fettlösliga, är akut toxiska för de organismer man vill ta död på, men även för andra växt- och djurarter, däribland plankton, bottendjur, snäckor och ostron.

Bottenhavet Bottenhavet är en av Östersjöområdets bassäng er (havsområden) och den till yta och volym största delen av Bottniska viken. Bottniska viken, som är den nordligaste delen av Östersjöområdet, består från norr till söder, av Bottenviken, Norra Kvarken, Bottenhavet, Ålands hav och Skärgårdshavet. Bottniska viken utgör ungefär en tredjedel av hela Östersjöområdet.

Bottensediment. Bottenslam Sediment är det material som bildar en mjuk sjö- eller havsbotten. Mjuka bottnar eller substrat består nästan helt av lösa, mjuka sedimentavlagringar. Sediment består av sten, sand, lera, muddermassor, organiskt material från samhällen och industrier, och annat liknande material som sköljts eller aktivt släppts ut via floder, markavrinning eller andra processer, respektive resterna av vattenorganismer (djur och växter) och annat organiskt material som producerats i vattnet eller i tillrinnande vattendrag.  

Bottenviken Bottenviken är en av Östersjöområdet bassänger (havsområden) och den till yta och volym näst största delen av Bottniska viken. Bottniska viken, som är den nordligaste delen av Östersjöområdet, består från norr till söder, av Bottenviken, Norra Kvarken, Bottenhavet, Ålands hav och Skärgårdshavet. Bottniska viken utgör ungefär en tredjedel av hela Östersjöområdet.

Bottniska viken Bottniska viken, som är den nordligaste delen av Östersjöområdet, består från norr till söder, av Bottenviken, Norra Kvarken, Bottenhavet, Ålands hav och Skärgårdshavet. Bottniska viken utgör ungefär en tredjedel av hela Östersjöområdet.  

Brackvatten Med sötvatten från nederbörd och floder mer eller mindre "utspätt" saltvatten. Brackvatten eller bräckt vatten är vatten med en salthalt som är högre än sötvatten (färskvatten) men lägre än i normalt havsvatten (vatten från oceanerna). Vatten i hav, sjöar och vattendrag innehåller salter, främst natriumklorid (NaCl) men också mindre mängder svavel, magnesium, kalcium och kalium. Ju mera salt, desto saltare och mer "marint" är vattnet. Saltalten uttrycks i psu (practical salinity unit) eller i promille (tusendelar). Oceanernas vatten har en salthalt på i genomsnitt 35 psu, varierande emellan 33 och 38 psu (kan vara ännu högre) beroende på tillflöde och avdunstning (evaporation). Vatten med en salthalt under 30 psu betecknas som brackvatten. Färskvatten, alltså vatten som kan användas som dricksvatten, har en salthalt under 0,5 psu. Östersjön är världens nästa största brackvattenhav, bara Svarta havet är större. Brackvattensförhållanden finner man också i flodmynningsområden (estuarier) och i andra områden där saltare vatten möter utflöden från floder.

Bromerade flamskyddsmedel Används för att motverka brand i plast, gummi och textilier. Används framförallt elektronisk utrustning, kretskort, höljen till datorer, byggmaterial, kablar, textiler samt möbel- och bilklädsel. S.k. halogenerade organiska ämnen innehåller kol och väte, men en eller flera av väteatomerna i föreningen har ersatts med atomer av ämnen i gruppen halogener – klor, brom, fluor eller jod – för att bli mer stabila och svårnedbrytbara. Ju fler halogenatomer en förening innehåller, desto stabilare blir den. Bromerade flamskyddsmedel (PBB-föreningar) tillhör de industrikemikalier som under de senaste årtiondena spritts i miljön och blivit farliga miljögifter.

Brukningsavgift Vatten- och avloppssystemen i Sverige finansieras genom anläggningsavgift er och brukningsavgifter. Anläggningsavgiften, som betalas av fastighetsägaren, skall täcka kommunens kostnader för att ansluta fastigheten till det kommunala vatten- och avloppsledningsnätet. Brukningsavgiften består vanligen av en fast del och en rörlig del. Den rörliga delen tas ut per levererad mängd vatten och ökar alltså ju mer vatten vi använder. Den fasta delen är lika stor hela tiden.

Brunalg Större, fastsittande alger (makroalger) på hårda bottnar som t.ex. klippor kan vara bruna, gröna eller röda. Blåstång (Fucus vesiculosus), som växer i Östersjön, är en viktig brunalg. Sågtång är en annan viktig art av brunalg (Fucus serratus).

Brunn Den som inte är ansluten till ett kommunalt vattenledningsnät täcker sitt behov av färskvatten genom att med hjälp av en vattenbrunn utnyttja grundvatten. Det kan vara en (berg)borrad brunn eller en grävd brunn. Brunnen kan också vara en filterbrunn eller rörspetsbrunn  

Bräckt vatten Med sötvatten från nederbörd och floder mer eller mindre "utspätt" saltvatten. Brackvatten eller bräckt vatten är vatten med en salthalt som är högre än sötvatten (färskvatten) men lägre än i normalt havsvatten (vatten från oceanerna). Vatten i hav, sjöar och vattendrag innehåller salter, främst natriumklorid (NaCl) men också mindre mängder svavel, magnesium, kalcium och kalium. Ju mera salt, desto saltare och mer "marint" är vattnet. Saltalten uttrycks i psu (practical salinity unit) eller i promille (tusendelar). Oceanernas vatten har en salthalt på i genomsnitt 35 psu, varierande emellan 33 och 38 psu (kan vara ännu högre) beroende på tillflöde och avdunstning (evaporation). Vatten med en salthalt under 30 psu betecknas som brackvatten. Färskvatten, alltså vatten som kan användas som dricksvatten, har en salthalt under 0,5 psu. Östersjön är världens nästa största brackvattenhav, bara Svarta havet är större. Brackvattensförhållanden finner man också i flodmynningsområden (estuarier) och i andra områden där saltare vatten möter utflöden från floder.

Bräddavlopp En anordning för kontrollerad avledning av överskott av avloppsvatten. I kombinerade system för transport av både spillvatten och dagvatten i samma ledning kan det vid kraftiga regn samlas så mycket vatten att man tvingas brädda (släppa ut) blandningen av dag- och spillvatten orenad till närmaste sjö eller vattendrag för att undvika källaröversvämningar

Bräddning Att släppa ut en blandning av dagvatten och orenat spillvatten (avloppsvatten) till närmaste sjö eller vattendrag kallas att brädda. I kombinerade system för transport av både spillvatten och dagvatten i samma ledning kan det vid kraftiga regn samlas så mycket vatten att man tvingas brädda blandningen av dag- och spillvatten orenad till närmaste sjö eller vattendrag för att undvika källaröversvämningar.

Buffring. Buffertkapacitet Buffring betyder "dämpning" och buffertkapacitet "förmåga att dämpa". Den förmåga som mark och vatten har att motstå försurning kallas för buffertkapacitet. Områden med kalkhaltiga jordar och bergarter är mera motståndskraftiga mot surt nedfall än områden med svårvittrade material. Alkalinitet är ett mått på halten buffrande ämnen i en vattenlösning, d.v.s. ämnen som neutraliserar syra. De mest kraftfulla buffertsystemen för vätejoner i marken är vittring (men den tar lång tid), markens katjonbytare (positivt laddade joner som neutraliserar vätejoner; vilket går fortare än vittring) samt närvaro av karbonatjoner, som spontant reagerar med fria vätejoner. I rena vattensystem är det främst karbonatjonerna som står för buffringsförmågan och därmed utgör alltså huvuddelen i vattnets alkalinitet". Kalkning är ett sätt att på konstgjord väg förstärka markens eller vattnets buffringsförmåga.

Bäck Det finns ingen klar definition av vad som utmärker ett vattendrag som skall kallas "bäck". Enligt en definition är bäcken ett litet strömmande vattendrag där det, till skillnad från rännilar och diken, strömmar vatten året om och inte bara vid regn eller snösmältning. Enligt en annan definition "rinner det mindre vatten i åarna än i älvarna och i bäckarna rinner vanligen minst" ("en norrländsk bäck kan vara betydligt större än en gotländsk å"). Åar och bäckar kan delas upp i sådana som till de stora sjöarnas utlopp, sydsvenska höglandets bäckar och åar samt södra Sveriges slättlandåsar.

Bälthavet Den del av Östersjöområdet som består av Stora Bält, Lilla Bält samt Kielbukten och Mecklenburgerbukten.