Fågeldirektivet

Sverige har förbundit sig att skydda landets vildlevande fågelfauna.

Fågeldirektivet behandlar bevarande av alla fågelarter som förekommer naturligt inom EU:s medlemsstater. Det omfattar skydd, skötsel, förvaltning och kontroll av fåglarna och reglerar hur de utnyttjas.

Utpekade områden

Vattenområden som skyddas enligt fågeldirektivet ska ingå i vattendirektivets register över skyddade områden. 

Särskilda krav

Av art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet framgår det att arter och livsmiljöer inom områden som ingår i Natura 2000-nätverket ska beredas ett särskilt skydd. Målet är att säkerställa att en gynnsam bevarandestatus uppnås för de arter eller livsmiljöer som omfattas av skyddet.

Svensk lagstiftning

I Sverige har bestämmelserna i direktiven genomförts som bestämmelser om områdesskydd enligt 7 kap. miljöbalken. För vattenförekomster som helt eller delvis ingår i Natura 2000-områden enligt 7 kap. 27 § miljöbalken ska gynnsam bevarandestatus uppnås. I 16 och 17 §§ områdesskyddsförordningen finns det övergripande beskrivningar av vad detta kvalitetskrav innebär.

De mer specifika kraven för att uppnå gynnsam bevarandestatus i ett Natura 2000-område framgår av den bevarandeplan och/eller skötselplan som ska upprättas för sådana områden

Mer information

Direktivet är införlivat i den svenska lagstiftningen bland annat genom artskyddsförordnigen SFS 2007:845 och Naturvårdsverkets förteckning, NFS 2014:29, över naturområden som avses i 7 kapitlet, 27 § i miljöbalken. Även jaktlagen och skogsvårdslagen med flera är påverkade av direktivet.

 Fågeldirektivet

Rådets direktiv 1979/409/EEG om bevarande av vilda fåglar.

SFS 2007:845

Artskyddsförordning SFS 2007:845

NFS 2007:1

Naturvårdverkets förteckning NFS 2007:1 över naturområden som avses i 7 kapitlet 27 § miljöbalken. Uppdaterad med 2008:13