Geografisk region

Sverige har indelats med avseende på likartade storskaliga naturförutsättningar vad gäller berggrund, hydrologi och om landet ligger över eller under högsta kustlinjen (HK).

Uppdelningen grundar sig dels på om berggrunden består av sedimentära bergarter (kalkstenar, skiffrar, sandstenar mm) eller kristallint urberg (granit, gnejs, granodiorit, mm) samt på om områdena ligger under respektive över högsta kustlinjen, HK. Denna indelning resulterar i tio geografiska regioner.

 

Kod  Område
 A Sydsveriges sedimentära berggrundsområde
 B Sydsvenska höglandet 
 C Väst- och sydostkusten 
 D Mellansveriges sedimentära berggrundsområde 
 E Mellansvenska sänkan 
 F Upplands kalkpåverkade område 
 G Norrlandskusten 
 H Sedimentära berggrundsområden i Dalarna och Jämtland 
 I Urbergsområden inom Norrlandsterrängen ovanför högsta kustlinjen 
 J Fjällen 

Områdesbeskrivning

A - Sydsveriges sedimentära berggrundsområde

Sedimentära bergarter i Skåne samt på Öland och Gotland. Regionen karaktäriseras av lättvittrade jordar och bergarter vilket ger hög motståndskraft mot försurning. Höga naturliga sulfathalter kan förekomma i anslutning till vissa bergarter. Beläget såväl under som över HK.

B - Sydsvenska höglandet

Urbergsområden ovanför HK från Skåne till södra delarna av Närke. Berg och jordarter är relativt svårvittrade. Låg motståndskraft mot försurning. Särskilt de västra delarna är utsatta för hög deposition av försurande ämnen.

C - Väst- och sydostkusten

Urbergsområden under HK längs västkusten och Ostkusten, men också Kalmarssundssandstenen längs Smålandskusten. Även här är berg- och jordarter relativt svårvittrade. Läget under högsta kustlinjen med förekomst av leror och andra finkorniga jordar ökar dock motståndskraften mot försurning. Höga naturliga kloridhalter förekommer i kustnära områden samt från kvarvarande relikt havsvatten i berggrund och jordlager. Hög deposition av försurande ämnen.

D - Mellansveriges sedimentära berggrundsområde

Den sedimentära berggrunden i Västergötland, Östergötland och Närke. Regionen kan jämföras med region A.

E - Mellansvenska sänkan

Urbergsområden under HK runt de stora mellansvenska sjöarna. Relativt svårvittrade berg- och jordarter. Läget under högsta kustlinjen med förekomst av leror och andra finkorniga jordar ökar dock motståndskraften mot försurning. Höga naturliga kloridhalter förekommer i kustnära områden samt från kvarvarande relikt havsvatten i berggrund och jordlager.

F - Upplands kalkpåverkade område

Upplands berggrund utgörs av urberg men jordarna är kalkhaltiga genom sitt bergartsinnehåll som delvis har sitt ursprung i sedimentära bergarter i Bottenhavet. Motståndskraften mot försurning blir därför högre vilket förstärks av läget under högsta kustlinjen med förekomst av leror och andra finkorniga jordar. Höga naturliga kloridhalter förekommer i kustnära områden samt från kvarvarande relikt havsvatten i berggrund och jordlager.

G - Norrlandskusten

Urbergsområde under HK. Relativt svårvittrade berg- och jordarter. Läget under högsta kustlinjen med förekomst av leror och andra finkorniga jordar ökar dock motståndskraften mot försurning. Höga naturliga kloridhalter förekommer i kustnära områden samt från kvarvarande reIikt havsvatten i berggrund och jordlager.

H – Sedimentära berggrundsområden i Dalarna och Jämtland

Sedimentära bergarter i Siljansringen samt Jämtland. Regionen karaktäriseras av lättvittrade jordar och bergarter med hög motståndskraft mot försurning. Höga naturliga sulfathalter förekommer främst i anslutning till vissa bergarter i Jämtland. Beläget såväl över (Jämtland) som under HK (Siljansringen). Dock är förekomsten av naturligt höga kloridhalter ovanlig även inom Siljansringen.

I - Urbergsområden inom Norrlandsterrängen ovanför högsta kustlinjen

Urbergsområden ovanför HK från Dalsland i sydväst till Treriksröset i norr. Berg- och jordarter är relativt svårvittrade. Låg motståndskraft mot försurning. Låg deposition. Inom detta stora område förekommer dock variationer i de naturgivna förutsättningarna. T.ex. utmärker sig västra Dalarna med särskilt svårvittrad berggrund som den jotniska sandstenen och dalaporfyrer vilket ger svag motståndskraft mot försurning. Längst i norr täcks stora delar av myrmarker vilket kan medföra reducerande förhållanden och höga järn- och manganhalter i grundvattnet.

J - Fjällen