Berättelsen om Nicke

Hon heter Nicke. Men det borde varit Nickolina. Eller kanske Nikita. Tranpojken visade sig vid närmare granskning vara en tranflicka. Tack och lov struntar huvudfiguren fullständigt i vad vi kallar henne. Vi är nämligen mycket mer intresserade av Nicke än vad hon är av oss. För Nicke är en väldigt speciell trana.
Nicke vid Hornborgasjön, 2001-04-21. Foto: G. Eriksson

Det är ingen stor parvel som möter ringmärkarna på fältet i Sävarberg, Västerbotten, en julidag år 2000. Där går hon, Nicke, tillsammans med resten av sin familj. Familjen består av mamma, pappa och två barn. Nicke har alltså ett syskon – och det är rätt normalt.

Nicke kan inte flyga, inte än, men hon kan sannerligen springa. Och det gör hon. Nicke har ingen som helst lust att stifta närmare bekantskap med ringmärkarna, som springer efter henne.

Med vilja och envishet lyckas ringmärkarna till slut fånga in Nicke. Du kan vara säker på att det är en missnöjd liten tranunge som förses med ringar på både vänster och höger ben. Nicke vill inte alls bli ringmärkt. Hon vill tillbaka till mamma och pappa. Nu.

Röd och vit och…

Nicke får inte vilka ringar som helst runt benen. På vänster ben får hon ringar i färgerna rött-vitt-rött och på höger färgerna rött-svart-gult. Färgkombinationen på vänster ben berättar att det är en trana från Sverige. Färgerna på höger ben är unika för individen. Alltså ett sorts ID-kort.

Tranan döps till Nicke. Ringmärkarna tror nämligen att det är en pojke. Långt senare ska det visa sig att pojken är en flicka. Men Nicke struntar i vilket. Bara hon får komma loss. Snabbt pilar hon tillbaka till sina oroliga föräldrar. Familjen är hel igen.

Kunskap för livet

Med ringarna om benen blir Nicke lätt att läsa av under de kommande åren. Färgerna kommer att avslöja henne på långt håll. Vi kommer alltså att kunna följa Nickes färd över Europa.

Hon kommer inte att ha ont av ringarna. Det kan du vara säker på. Ringarna är inte tyngre att bära för en trana än armbandsuret är för en människa.

Det är klart att Nicke gärna sluppit att bli infångad och märkt, men tack vare ringarna kan vi följa henne genom livet – och det kan visa sig värdefullt. Det är bara med kunskap i bagaget som vi kan skydda tranorna och deras natur.

Nicke 2004/2006. Foto: Peter Wächterhäuser/Alf Petersson

En allvarsam lek

Men nu är det fortfarande sommar i Sävarberg. Nicke följer sina föräldrar i spåren. Hon får lära sig vad som är ätligt och vad som är farligt, och Nicke blir snart skicklig i allt som hör livet till. Inte minst i konsten att flyga.

Nu är allt både lek och allvar för tranungarna. Gränsen är hårfin i tranornas värld. Ett misstag, en stunds ouppmärksamhet, kan vara förödande. Det vet Nicke, för hon har sett resultatet. Numera går hon ensam med föräldrarna på myren. Hennes enda syskon försvann för några veckor sedan. Kanske var räven framme i ett obevakat ögonblick.

En dag i september

Tiden går. Augusti blir september, och oron tilltar i familjen. Nicke känner att nåt är i görningen, men vet inte vad.

Svaret kommer några dagar senare. På förmiddagen, när solen börjar värma, ger sig familjen iväg från Sävarberg. Och det här är ingen vanlig liten flygövning. Det förstår Nicke snart.

Hennes föräldrar känner hösten komma. Det är dags att dra vidare. Nu hägrar den stora samlingsplatsen på andra sidan vattnet. Vid Söderfjärden, i det land som människorna kallar Suomi eller Finland.

Där samlas tranor i en mängd som Nicke inte kan föreställa sig. Det är tusentals tranor runt Nicke! Det är bäst att hålla sig nära mamma och pappa, som känner igen Nicke på lätet. Söderfjärden är början på det stora äventyret. Resan till Spanien. Men det vet inte Nicke. Hon har fullt upp med här och nu.

Bär bud om vinter

Tiden vid Söderfjärden går fort. Det är mycket att se och lära. Nicke utvecklar sitt sociala samspel med andra tranor – och det är viktigt. Tranor är flockfåglar under större delen av året. Det är bara under häckningen som tranorna har svårt att tåla sina grannar.

Men allt har ett slut. Också vistelsen vid Söderfjärden. Varslet kommer med nattkylan. Den bär ett strängt bud om vinter. När minusgraderna kopplar ett ordentligt grepp om natten ger sig tranorna iväg, söderut. Och det redan nästa dag.

Familjen håller ihop under flyttningen. Ännu har Nicke mycket att lära av far och mor, som gjort resan söderut många gånger.

Nicke vid Söderfjärden. Foto: H. Seppelä

Familjens vingar

Nästa stora anhalt är Rügen-Bock. Nu befinner vi oss i jordbrukslandskapet runt Stralsund, i nordöstra Tyskland. Det är inte långt till Polen, men det är information för människor. Tranorna känner varken stater eller gränser.

Vid Rügen samlas tiotusentals tranor under hösten. Tranor som senare, när kylan börjar svepa ner, drar vidare till Diepholz, Lac du Der, Arjuzanx, Gallocanta och Extremadura. På människors språk – genom Tyskland, över Frankrike och ner till Spanien. Det är en lång resa som väntar Nicke, men hon har fortfarande familjens skydd.

Snart väntar en vinter bland ekarna i västra Spanien. Där får hon lära sig allt som återstår. Sen får hon, ganska bryskt, förstå att mor och far gjort allt för henne. Nu får hon klara sig på egen hand.

Över Hornborgasjön

Vi vet att Nicke gjort den här resan. Vi vet det tack vare ringmärkningen. Nicke har under åren lästs av vid samtliga stora rastplatser – utom sydfranska Arjuzanx. Där har vi inte sett henne. Inte ännu.

Vi vet dessutom att Nicke tar en annan väg norrut. På våren flyger hon nämligen över Hornborgasjön. Alltså inte över Baltikum och Finland, som är hennes väg söderut om hösten.

Det är nog mycket ovanligt att tranor tar vägen över Finland söderut och över Sverige norrut. Tranor brukar ta samma väg. Det tror vi oss veta.

Hem till Lappvik

Men Nicke är en mycket speciell trana. Det förstod vi tidigt. Och vad spelar det för roll om man tar vägen över österbottniska Söderfjärden eller västgötska Hornborgasjön eller både ock? Nicke ska hem. Det är huvudsaken. Inte till Sävarberg, där hon en gång kläcktes, men väl till Västerbotten.

Numera bor Nicke nämligen på en myr i närheten av Lappvik. Med man och barn. Vi vet att Nicke fått ungar. Vintern 2005/2006 sågs hon med sin familj i Spanien.

Vi hoppas att livet fortsätter ha sin gilla och gynnsamma gång med Nicke, och att vi får återse henne vid Trandansen, Hornborgasjön, nästa vår.