Glaspärlor i massor

Ett 20-tal glaspärlor, en del enfärgade andra mönstrade.

Många glaspärlor upptäcktes på gravfältet i Gamla Uppsala i somras – där ungefär 90 gravar från yngre järnålder undersöktes. Alla var brandgravar, det vill säga att man kremerat de döda före begravningen, och det har påverkat skicket på föremålen som låg där.

- I en och samma grav kan man hitta glaspärlor som smält ihop till klumpar av hettan och de som är fina och hela – det måste bero på hur de legat på gravbålet, vissa har skyddats på något sätt. Det varierar också hur många man hittar, i någon grav låg det tre stycken i en annan 145, berättar arkeologen Malin Lucas.

Enstaka glaspärlor kan hittas i mansgravar, men är det riktigt många som påträffas kan man vara säker på att det är en kvinnograv. Under vendeltid och vikingatid bar man oftast inte pärlorna som vi gör idag, i ett halsband. I stället träddes de upp på en eller flera trådar som spändes mellan två spännen som var fästa på klänningen.

- I två gravar hittade vi delar av pärlspridare, en upphängningsanordning som fördelade parallella rader av pärlor mellan spännbucklorna – alltså de parspännen som kvinnorna hade på dräkten, säger Malin.

Glaspärlor tycks ha varit populärast i Gamla Uppsala men man har också hittat pärlor av brons och spiralpärlor av silver. Dessutom några gjorda av bergkristall och en tillverkad av karneol.

- Många är nog lokalt tillverkade. Vi har i och för sig inte hittat några spår efter pärltillverkning här, men vi vet att sådant förekom på större handelsplatser som till exempel Birka och Sigtuna. Glasmassa importerades och sedan tillverkades enkla pärlor. De allra finaste glaspärlorna, som de mönstrade ”millefiori”, är förmodligen importerade, liksom den mångfasetterade pärlan av karneol.

Hur mycket vikingarna uppskattade glaspärlor vittnade araben Ibn Fadlan om på 900-talet. Han skrev: ”De värdefullaste smycken hos dem är gröna pärlor av samma slags keramik, som de har på skeppen. För dem betalar de mycket, de ger en dirham (ett mynt) för en enda pärla. Av dem gör de halsband åt sina kvinnor”.

När Malin grävde fram glaspärlor i somras tyckte hon först att det bara var en sörja av olika pärltyper som inte verkade vara snygga tillsammans. Men när de var tvättade ändrade hon uppfattning.

- Man kan se att de kombinerat likartade färger, till exempel bara blåa och gröna pärlor. I en grav låg det dessutom 13 bronspärlor som troligen placerats ut med jämna mellanrum mellan glaspärlorna. Så det var inte ett så spretigt utseende som jag trodde från början.

Glaspärlorna fyller en viktig funktion för arkeologerna, eftersom man kan datera gravarna utifrån dem.

- Man var modemedveten även förr och de ville inte bära några gamla glaspärlor, menar Malin.

Genom att studera förändringar i pärlmodet har arkeologerna kunnat göra en kronologisk ordning. Metoden kallas för ”typologisk datering” och utvecklades i slutet av 1800-talet av Oscar Montelius, dåtidens bjässe inom svensk arkeologi.      

Pärla med ränder.
Ett 30-tal pärlor, en del är vita med runda ovaler i rött.